bergochdalvana

Kommer verkligen inte på en vettig titel.
Hur svårt som helst.

Idag upplevde jag, för första gången på hur länge som helst, ett lyckorus.
Av ingen anledning alls. Det skrämde mig lite smått.
Hade just avslutat det (faktiskt) lyckade mötet med kommerinteihåghennesnamn.
Stod och väntade på bussen och BAM, där kom det.
Jag var lycklig. Eller ja, upplevde den illusionen av lycka jag har.
Var det på riktigt? Det vet jag inte.
Kanske var det Kent i hörlurarna på högsta volym.
Kanske var det cigaretten i min hand.
Jag vet ärligt talat inte.
Men jag var lycklig, sådär riktigt lycklig, rakt igenom.
Jag kisade med ögonen mot solnedgången. Så otroligt vackert.
Jag tar en bild eller två och sedan kommer bussen.
Jag kliver på och är fortfarande lycklig.
Är det något fel på mig, har dom spetsat vattnet inne på toaletten med något?
Jag vet inte. Och jag vet fortfarande inte varför jag mår bra.
Men jag är glad.

Det var längesedan jag kände såhär.
Men det känns bra, väldigt bra, för bra.
Jag har väl inte förtjänat att må såhär?

Nu ska jag städa lite och försöka tränga undan tankarna på varför.
Det känns bra att börja denna blogg med ett fint inlägg.
Jag är glad.